Jag skrev mitt svar till M’s advokat nu på morgonen och det kommer att bli så här:

Jag motsätter mig att M skall ha egen vårdnad, då jag anser att det bästa för S är att vi har fortsatt delad vårdnad.

Jag känner heller inte igen varken mig själv eller M i det du skriver till mig.

Jag hade för avsikt att inte bemöta något av det som skrivs i brevet till mig, men jag kunde bara inte låta bli. Jag har mina anledningar till det men hoppas bara att det inte får oönskade effekter.

När M ringde mig för att meddela att hon tänkte sätta igång hela den här processen sa hon att det var för att hon ville kunna ta alla beslut på egen hand, inte att hon ville att jag skulle vara mer delaktig. Dessutom sa hon så sent som i fredags till Sigge (när jag stod bredvid) att ”du har världens bästa pappa”.

Men tydligen är jag ändå inte tillräckligt bra för att få vara med och besluta om hans bästa…

En advokat skrev till mig:

Min klient har kontaktat mig då hon vill ha ensam vårdnad på grund av era samarbetssvårigheter kring S. M känner att du inte är delaktig i vårdnaden, vilket är något som Sigge inte mår bra av och som ej är förenligt med barnets bästa.

För S bästa uppmanar jag dig att gå med på detta och bortse från era meningsskiljaktigheter.

Om du accepterar detta så kan ett avtal som reglerar vårdnaden samt umgänget upprättas och godkännas.

Om du inte accepterar detta har jag fått i uppdrag att lämna in stämning och låta tingsrätten pröva frågan.

Jag förstår inte hur hon kan anse att ta vårdnaden ifrån mig är för S bästa. Anledningen till enskild vårdnad som hon gav mig per telefon var att hon tyckte att det var bökigt att behöva dra allt via mig. Men nu tycker hon alltså att jag är för lite involverad. Men det kan såklart bero på att argumentera för att pappan är för engagerad aldrig har vunnit en vårdnadstvist till kvinnans fördel.

- S bor här!
- Nä, det gör du inte.
- S hoppa av här!
- Nä, du ska ju följa med pappa hem.
- S flytta hit!
- Ska du flytta hemifrån och bo här istället?
- Ja!

…

- Men vi väntar lite.

Att flytta hemifrån redan vid 2,5 års ålder kan tyckas lite brådmoget…

Lånet är beviljat och på fredag får jag tillträde till lägenheten. Idag fick jag dessutom den goda nyheten att jag numera är frånskild. Vilket innebär en klart enklare process kring lägenhetsköp och lån. Nu vet jag visserligen att ex-frun kommer att överklaga eftersom vi är tilldömda gemensam vårdnad. Men det orkar jag inte bry mig om just nu.

När jag väl har flyttat kommer jag ha 15 minuter från dörr till dörr från hemmet till nya jobbet och sedan ytterligare 300 meter från jobbet till dagis. Nu kan varken min ex-fru eller familjerätten komma och säga att jag inte är samarbetsvillig eller har möjlighet att ge min son bästa möjliga tillvaro. Dessutom kommer jag slippa stressmomentet det innebär att fastna i lokaltrafiken på väg till eller från dagis och helt plötsligt får jag en fritid till vardags igen, både tillsammans med palten och för egen del.

Att flytta skall enligt vissa undersökningar vara bland det mest stressfyllda en människa kan vara med om. Men jag tror att mitt snitt på en flytt per år under de senaste 15 åren har gjort mig ganska luttrad. Att byta jobb känns mer påfrestande just nu. Framför allt eftersom jag är den enda inom företaget som behärskar det jag gör idag. Nu måste jag alltså lära upp 2-3 andra så att verksamheten kan fortsätta även efter det att jag gått vidare.

Det kommer att bli en stressig kommande månad, minst sagt. Men om det kommer att leda till lite mer umgänge med sonen så kommer allt vara perfekt!

Igår satt jag i shorts, insmord i SP20. Idag förbereder jag julbord med ungdomarna och barnen.

Julbordets viktigaste deltagare ska hämtas hos mor om 30 minuter, och jag var just och hämtade de sista julklapparna på posten.

Julstressen kan infinna sig trots att vi är sent ute.

Tyvärr är inte sonen med, men jag tar med honom till detta all-inclusive-paradis nästa gång.

Idag ska jag dessutom till dagis för att titta på årets luciatåg. Jag förstår inte hur fröknarna (eller pedagogerna, som är den politiskt korrekta titeln) ska lyckas få ihop det. Men om de gör det kommer inte ett öga vara torrt. Jag gissar att en lagom mix av tvång, mutor och hot om våld måste vara inblandat för att det här ska funka. Men vi får se!

Det är en, i mina ögon, alldeles perfekt lägenhet. Eget rum, som redan är barnvänligt, till sonen, nytt kök med diskmaskin och tvättmaskin och så är den ljus, mysig och hemma. Jag tror att det här kommer att bli perfekt och att jag kommer bo kvar där många år.

Att min kompis öppnat ett klättercenter alldeles i närheten kommer förhoppningsvis leda till att jag dessutom kommer att träna mer.

Nu ska jag bara lyckas bibehålla vårdnaden av sonen, se till att skilja mig så att jag kan ta lån på egen hand och inneha enskild egendom och få ordning på jobbet, så är allt på topp igen. Nästan där…