Den jag inte är

Idag när jag satt och läste en av Jonathan Troppers böcker på väg till jobbet slog det mig att jag i mitt liv antagligen lagt mer energi på att specificera hur och vem jag inte vill vara än hur jag vill vara.

Till exempel har min far bara lärt mig en sak här i livet, och det är hur man inte bör bete sig. Det är bara några veckor sedan han överträffade sig själv då han förnekade att han var min far inför min farfars läkare. Visserligen har han inte haft så många chanser i livet att göra bort sig eftersom jag bara pratat med honom i telefon tre gånger sedan förra gången vi träffades – 1986. Men han har nu gjort det tydligt att vi inte ens behöver ha kontakt för att han ska kunna visa sig på skitstövlarnas styva lina.

För en dryg månad sedan ringde jag till min farfar, men fick då bara meddelandet att hans nummer upphört och att hänvisning saknades. Efter en hel del letande fick jag kontakt med en enhetschef på äldrevården i kommunen där farfar bor som kunde bekräfta att min farfar fortfarande var i livet, men med hänvisning till sekretessen kunde han inte säga mer. Det blev snart klart för mig att det, på grund av hans tillstånd, inte gick att fråga farfar om jag var hans barnbarn, så jag bad enhetschefen kontakta min far för att han skulle bekräfta släktskapet. Detta vägrade min far alltså att göra, vilket ledde till att jag blev tvungen att ta ut ett personbevis på honom för att kunna bevisa för enhetschefen på äldrevården att jag, i rakt nedstigande led, är släkt med min farfar. När det väl var gjort hade man från sjukvårdens sida inga problem med att meddela mig att min farfar cyklat omkull och slagit i huvudet för några månader sedan, vilket utlöst demens hos honom.

Jag har försökt förstå anledningen till varför min far valde att förneka att jag är hans son, men kan bara se det som att han vill göra livet så krångligt som möjligt för mig, eller så kanske han är rädd för att jag ska dyka upp och röra till det i hans nya liv, som visserligen inte är så nytt längre…

Dessa negativa egenskaper som jag hittar hos män runt omkring mig, på jobbet eller privat, samt hos dem som borde ha befunnit sig i min närhet, använder jag sedan som måttstock för vilken person jag inte vill vara. Men när jag tänker efter har jag inte tillnärmelsevis lika många eller lika konkreta mål för vilken person jag vill vara. Utan att veta känns detta som ett väldigt negativt synsätt och ett tankesätt som gör mer skada än nytta, så jag ska göra ett allvarligt menat försök att framöver se det precis tvärtom. Jag vet inte om jag kommer att klara det, eller om det kommer att ha någon effekt. Men jag tror att det är värt att testa.

Jag börjar med att byta jobb om två veckor. Istället för att vara kvar där jag är idag, vilket jag mest är för att inte gå utan jobb, går jag nu till ett ställe där jag kommer att jobba mer som ”back office” och inom ekonomiområden som jag vill utvecklas vidare inom.

Hur som helst vill jag inte vara den person som andra använder som negativ måttstock när de definierar sina liv. Speciellt inte när det kommer till avkomman. Den som lever får se…

Annonser

Semestertider

Sonen är hos sin mamma nu under två veckor. Jag tror att denna veckan tillbringas vid havet i Skåne, vilket inte är ett helt tokigt val i den här värmen. Han var hos mig och firade semester under vecka 27 och 28. Vi passade då på att bada en hel del, och eftersom han ännu inte lärt sig att simma fick vi träna en hel del. Jag släppte honom ganska mycket för att han skulle vänja sig vid vattnet utan att vara rädd. När vi senare i veckan ringde hans mamma för att prata lite berättade han stolt att ”pappa släppte mig när jag simmade och jag drunknade inte en enda gång”.

Tur det. Jag tror att jag hade blivit ganska besviken på min förmåga att lära honom att simma när han drunknade för fjärde eller femte gången.

Vintern 13/14

Äntligen har det blivit lite vinterväder och man kan ägna sig åt pulkaåkning, skridskoåkning och dessutom diverse inomhusaktiviteter med gott samvete. Sist sonen bodde hos oss var vi ute och åkte skridskor både på lördagen och söndagen. Det var grymt roligt för både far och son, men helt klart slitsamt för en gammal mans rygg.

Vid förra vistelsen hos oss kom det fram att sonen numera går på capoeira på måndagar, något som hans mor ”missat” att berätta. Jag förstår inte vad vinningen är i att inte berätta dessa saker som han uppenbarligen gillar att göra. Tjänar hon något på att utesluta mig mer än att hon känner större kontroll över S vardag?

Hur som helst så har min arbetsplats flyttat 2 mil längre bort, vilket gör jobbpendlingen vid hämtning och lämning till en mycket större logistisk utmaning. De dagar jag hämtar och lämnar tillbringar jag tre timmar i lokaltrafiken, vilket är minst 2,5 timme för mycket. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lösa det genom att skaffa ett nytt jobb så småningom, men det är inte gjort i en handvändning.

Regnigt, blåsigt och trist

Jag har sedan någon vecka tillbaka vetat att sonens bästa kompis ska flytta till en villa utanför stan, men idag fick jag dessutom veta att hans två favoritpedagoger ska sluta till jul. De två är de som gör dagis till ett bra dagis och tillsammans med bästa kompisen tror jag att det är de som gör sonens dagar på dagis uthärdliga. Frågan är bara hur det ska bli 2013.

Säkerligen oroar jag mig mer än nödvändigt, för det kommer säker lösa sig bra för S vad det lider. Men just nu känns det onekligen pissigt.

The boxer

För drygt två veckor sedan fick jag veta att exfrun skaffat en boxervalp tillsammans med sin sambo. Kanske ett sista desperat försök att hålla ihop relationen…? Visserligen ett bättre alternativ än att skaffa barn, men ändå svårförståeligt då både hon och sonen ogillar hundar.

S hade vågat klappa Fred när han sov, men tydligen blivit vettskrämd när han gäspade…

Men när jag hämtade S på dagis i förrgår fick jag veta att hunden var tillbakalämnad till uppfödaren. ”Han kissar på sin mammas golv nu”, som sonen uttryckte det.

Inte längre sist på bollen

Idag var det bestämt att jag, M och S skulle träffas efter dagis för att jag skulle kunna lämna sonens ryggsäck som jag glömde hemma igår. Kl 15.47 ringde en stressad exfru och undrade om vi kunde skjuta på träffen lite. Hon hade 20-25 minuters resa i kollektivtrafiken innan hon kunde vara på dagis, och då skulle hon dessutom kolla på en lägenhet kl 16.

Jag erbjöd mig att cykla upp till dagis och hämta palten så att hon kunde åka direkt till lägenheten och kolla. S blev jätteglad för att det var jag som hämtade och jag fick till och med en spontan kram, vilket verkligen inte hör till vanligheterna. När M var klar ringde hon och vi bestämde at vi skulle ses på ett fik några hundra meter från dagis.

Installerade på fiket med kaffe till de stora och mango/äpple-juice till sonen pratade vi om hur vi ska lägga upp umgänget under storhelgerna. Vi pratade också om hur det gått för M att sluta dricka, och hon bad faktiskt om ursäkt för att hon inte stöttat mig när jag slutade dricka.

Dessutom berättade hon för mig att hon bestämt sig för att leva som singel igen. Det var därför hon tittade på lägenheter. Hon har dock ännu inte sagt något till sin motpart i det hela.

Jag hoppas att det går att sköta på ett snyggt sätt och att det inte påverkar S något nämnvärt. Han har nog med separationer och uppbrott i sitt liv redan. Me jag tror att han vet att både mor och far älskar honom och alltid finns där för honom, även om det oftast inte är samtidigt.

I helgen var för övrigt jag och S ute och vältrade oss bland lönnlöven.

20121030-214630.jpg

Alla utom jag

I måndags när jag lämnade på dagis tänkte jag att det kunde vara bra att meddela personalen att det är jag (och E) som kommer att lämna och hämta på dagis resten av veckan. Exfrun frågade trots allt mig i lördags om jag kunde hjälpa henne. Men när jag sa det till personalen så var svaret att de redan visste om att S skulle vara hos oss hela veckan.

Så antagligen var det planerat sen länge, det bara jag som inte fick veta förrän i helgen…

Byte en söndag

Sonen brukar vanligtvis flytta hit på onsdagar, men den här veckan skall han komma hit redan idag. Exfrun ska på alkoholavvänjningsinternat i skärgården, så sonen får bo mer än i en vecka i vår familj.

När M berättade för mig att hon skulle åka ut till Skarsgårds kursgård i skärgården tillade hon ”håll inte detta emot mig i framtiden”. Antagligen menar hon att jag inte skall hålla emot henne att hon erkänt att hon har problem med spriten, men efter lögner, påhopp och stämningsansökan om enskild vårdnad tycker jag att den misstroendeförklaringen kommer från fel håll.

Jag har inte alltid, men åtminstone under de senaste tre åren, varit skeptisk till hennes alkoholkonsumtion. Hon dricker sig inte berusad mer än någon annan småbarnsmamma, men det har varit 1-2 glas vin varje kväll som för att koppla av. Det är lite Sue-Ellen-varning på sånt beteende.

20121021-094542.jpg

Om nästa veckas kurs hjälper henne att få verktygen för att vända det beteendet är jag övertygad om att Sonens hemmiljö kommer att bli bättre, att exfrun kommer att må bättre och att det i förlängningen kommer att medföra att sonen får det ännu bättre än vad han har det idag.

När alkoholen blir ett problem är det svårt att sluta, men det är också då det är som viktigast. Inte minst för människorna i vår närhets skull och för de som är beroende av oss.

Long and hard is the road

Exfrun har, precis som jag, bestämt sig för att sluta dricka alkohol. För att få ett brejk, och lite verktyg för att hantera det sug och de frestelser hon kommer att utsättas för framöver skall hon åka iväg på ett retreat i en vecka tillsammans med My Skarsgård. Det blir bra för henne och i förlängningen också för sonen.

Det innebär också att jag kommer att vara boendeförälder från måndag till måndag i nästa vecka. Det ska bli kul, men det ställer också lite krav på familjen. På onsdag måste jag åka på tjänsteresa över dagen vilket gör att sambon måste både lämna och hämta på dagis. Det skall bli spännande att se hur det går.

Alla dagar som passerat

Under en period har min tillvaro varit ganska hektisk. På jobbet är det öppna spjäll då jag fullt ut gör det som tidigare var två personers jobb och just nu är mitt i att försöka skapa systemstöd för att underlätta för mig själv framöver. För tillfället blir det väldigt mycket att göra, men förhoppningen att lugnet kommer att infinna sig med tiden.

Fritiden, som jag har mycket mer av numera, börjar också fyllas upp med saker att göra igen. Jag har börjat klättra igen och försöker hinna springa ett par gånger i veckan. Dessutom har engagerat mig i styrelsen för bostadsrättsföreningen där jag snabbt stigit i graderna till kassör. Att det börjar bli mer att göra är visserligen inget som stör, jag spenderar hellre min tid på saker som jag vill göra än på att åka till och från jobbet.

Vad gäller exfrun så är läget för tillfället ganska lugnt också. Efter lögner, påhopp och vårdnadstvist verkar hon äntligen ha landat i någon sorts sinnestillstånd där hon insett att det bästa för sonen är att ha två föräldrar som är delat engagerade i hans uppfostran och vardag. Vi sågs i förra veckan för ett föräldramöte på dagis och hade en ganska givande kopp kaffe tillsammans före föräldramötet. Vi kunde diskuterar uppfostran och regler så att vi håller ungefär samma linje. Dessutom föreslog jag att vi ska ses någon gång alla tre för att visa sonen att vi har en kontakt och inte är två individer som lever helt separata liv utan beröringspunkter. Som det är nu tror jag att han kör med oss som han vill bara för att han tror att vi inte pratar med varandra alls.

« Older entries