11 oktober 2009 vid 10:10 (Första halvåret)
Tags: dop, familj, IKEA
Det är ungefär 3,5 månad sedan Sigge ställde min värld på ända, och han känns redan som en naturlig del av livet. Vad gjorde jag egentligen om dagarna innan han fanns?
I helgen har vi varit riktigt familjära. I fredags var det barnvagnsrally på IKEA men vi var där utom tävlan. Varken jag eller M har kommit på tanken med att använda barnvagnen som bogstäv och murbräcka som verkar vara kutym bland andra droskdragare.
Förra gången jag och M var där tillsammans var för ungefär nio månader sedan och hormonerna var i full blom. Vi hade världens fajt bland bokhyllorna och gjorde slut med buller och bång strax efter att ha passerat korvkiosken utanför kassorna. Den här gången hade vi Sigge med oss och klarade av hela vistelsen utan att kasta en enda köttbulle på varandra.
Igår var vi på ett barndop som jag tycker får anses vara en ännu mer avancerad familjefunktion. Det var dessutom riktigt trevligt. M som i vanliga fall inte tycker om speciellt många barn förutom sitt eget smälte lite för ett par stycken av de yngre deltagarna och trivdes riktigt bra med att prata lite med alla andra föräldrar som var där. Hon har inte så många småbarnsföräldrar i sin egen vänskapskrets och hade nog ganska mycket ut av att prata med dem som inte alltför länge sedan kände samma oro och hade samma bekymmer.
Vi fick dessutom äntligen tillfälle att tillsammans prata med den tjej som jag tänkt skulle få vara fadder till Sigge. Hon har ju tre egna barn, där det yngsta bara är tre månader äldre än Sigge så de kommer nog att umgås en hel del framöver ändå. Jag tror att hon blev hedrad över förfrågan och kommer att ställa upp. Nu ska vi bara försöka sjösätta planerna kring namngivningsceremonin som vi tänkt ska äga rum i december. Att ha ett dop hade varit otroligt mycket enklare, men med tanke på att både jag och M genom vårt leverne betalat för en enkelbiljett en trappa ner känns det inte som ett alternativ.
1 kommentar
28 september 2009 vid 18:55 (Första halvåret)
Tags: familj, föräldrar, sambo
Mor och son har varit och hälsat på mormor och morfar men är tillbaka i stan nu. De har bara varit borta 3-4 dagar, men det var inte utan att jag saknade dem. Vi bor så nära varandra att vi kan ses varje dag, så även om vi inte bor ihop så har det känts konstigt när de inte varit på plats.
Idag var jag hemma hos dem efter jobbet och hälsade på. Den unge herrn fick ett par vaccinationssprutor idag så han var inte på speciellt gott humör och i kombination med två föräldrar som varit uppe sedan 04.30 var det bäddat för katastrof. Men det gick faktiskt riktigt bra. M har tagit för vana att vara väldigt trevlig och det är jättekul att det fungerar så bra. Dessutom chockade hon med att fråga om vi skulle ta och flytta ihop.
Min polares reaktion på hennes utspel säger väl det mesta: ”You sure like them crazy”…
Själv blev jag så chockad att jag valde att bara låta frågan passera. Det är klart att jag vill bo ihop med min son, men jag är inte lika säker på att jag vill bo ihop med hans mamma.
1 kommentar
14 september 2009 vid 20:59 (Första halvåret)
Tags: barn, pappa, relation, sambo
Så har jag äntligen blivit far till mitt barn. Alla papper är påskrivna och jag har heligt och dyrt fått intyga att jag har haft sexuellt umgänge med modern under konceptionsperioden. Ingen av oss minns egentligen när Sigge kom till, men med tanke på att han är väldigt lik mig är det svårt att förneka att han är min son.
Nu kan jag alltså när som helst somna in med gott samvete och veta att alla mina tillgångar, inklusive en murken stuga i Dalarna, kommer att tillfalla den enda arvingen…
Jag och M har fungerat ganska bra ihop den senaste tiden och vi har till och med kunnat prata lite om de problem som vi har haft de nio månaderna som har gått sedan vi fick veta att Sigge låg i pipeline. Jag tror dock aldrig att jag kommer att förstå mig på henne… Hon vet att hon är svår att ha och göra med och har äntligen insett att hon är en mästare på att hålla folk som bryr sig om henne på armlängds avstånd. Jag har försökt säga det till henne sedan vi blev tillsammans, men hon vägrade att acceptera vad jag sa som sanning. Det är såklart skönt och en liten seger för mig att att hon har skapat självdistans och är självkritisk, men jag vet egentligen inte om jag uppskattar Pyrrhussegrar av det slaget.
Igår berättade hon att hon egentligen inte hellre vill något annat än att vi ska vara ihop och bo ihop som en ”riktig” familj. Jag tror ärligt talat inte att det någonsin kommer att funka, men det är klart att jag också gärna skulle vilja att det är så. Det hade givetvis varit det bästa för Sigge, men det förutsätter i så fall att vi två kan enas under samma tak först. Jag ser hellre att vi lever åtskilda och kan umgås än att vi lever tillsammans och hatar varandra, vilket jag tror är risken.
Det är inte alltid helt enkelt att vara vuxen. När man är 11 veckor gammal behöver man inte bry sig om sånt. Och man har dessutom en förbluffande förmåga att få sina föräldrar att glömma allt jobbigt.
2 kommentarer
02 september 2009 vid 07:54 (Första halvåret)
Tags: familj, sjuk
Nu har Sigges farsa börjat bli krasslig. Det är inte helt oväntat att jag börjar grymta i sömnen och får en obeskrivlig längtan efter tryffelsvamp, eller vad nu symptomen på svininfluensan är… En kollega kom nyligen hem från San Fransisco och hade med sig någon sorts influensa som däckade henne totalt i 1,5 vecka. Jag hoppas att det inte är den jag fått, men jag vågar inte riskera att smitta Sigge eller M genom att träffa dem. Det är såklart väldigt tråkigt nu när de äntligen är tillbaka i stan och jag också är här.
Annars rullar det mesta på som vanligt. Sigge växer och jag och M har våra återkommande run-ins. Typiskt att jag lyckats skaffa barn med en av de få kvinnor i världen som jag inte kan kommunicera med. Varje gång vi försöker känns det som om vi pratar förbi varandra och missuppfattar varandra hela tiden. Men vi har redan små planer på att de ska komma upp och hälsa på mig i Dalarna när jag är där på semester i november och kanske kommer vi att fira jul tillsammans hemma hos Sigges mormor och morfar. Det ser mer och mer ut som om det skulle kunna bli en familj av det här. Även om konstellationen är av ett lite mer modernt snitt.
Kommentera
30 augusti 2009 vid 22:00 (Första halvåret)
Tags: föräldrar, relation
Drygt två månader har gått sedan Sigge kom till världen och det har verkligen varit en spännande resa så här långt. Relationen mellan mig och M fungerar bättre än jag någonsin vågat hoppas på, även om det knakar lite då och då. Vi gör båda vad vi kan för att inte komma på kant med varandra för att Sigge ska känna att vi båda finns där för honom. Det är såklart inte helt enkelt varje gång, men det är absolut värt det.
Sigge och hans mamma har varit och hälsat på mormor och morfar nu i några dagar, så idag var första gången jag träffade dem på fem dagar. Det är helt otroligt vad han växer på så kort tid! M som ser honom varje dag märker såklart inte skillnaden på samma sätt som jag gör när det går lite längre mellan gångerna, men han börjar verkligen bli en liten klump att kånka runt på.
Dessutom har han börjat fyra av sina första små leenden. Det måste vara det alla bästa som finns! Inget går upp mot en leende bebis. Framför allt inte när det ens eget lilla underverk som ligger och flinar. M tycker att han är mig upp i dagen när han ler, vilket jag tror tar emot en del hos henne. Jag kan inte riktigt se likheten än – jag tycker inte att mina kinder är lika knubbiga som hans. Dessutom har jag alla tänder kvar…
Tänkte att jag skulle avsluta det här inlägget med första bilden, för att försöka bevisa att han faktiskt finns…
Nästan två månader
1 kommentar
11 augusti 2009 vid 08:17 (Första halvåret)
Tags: barn, föräldrar, pappa
Jag har aldrig varit så glad som nu och tiden har sällan gått så fort som den gör. Jag är tveksam till att andra diktatorstyrda människor upplever det på samma sätt som jag.
Men det är ändå ganska skönt att mitt liv numera styrs av en individ som är helt fri från förutfattade meningar och socialt och kulturellt invanda mönster. Inget är längre som vanligt, men det är helt ok att generalen styr våra liv med järnhand. Visst blir allt lite krångligare, men det får det vara värt! Kompisar utan barn har lite svårt att acceptera att jag inte längre kan ge klara besked, men när en en väldigt nyckfull och oberäknelig individ som innehar vetorätt på allt i mitt liv får det helt enkelt bli som det blir. Även bloggandet innefattas numera av dessa förutsättningar, men det kanske kan bli lite ordning på det också framöver.
1 kommentar
22 juli 2009 vid 17:06 (Första halvåret)
Tags: pappa
Jag har sparat lite av mina pappadagar för att kunna ta ut dem efter månadsskiftet. Men jag måste säga att samtidigt som det är jobbigt att helt plötsligt vara tvungen att slänga in ett heltidsjobb i den pågående jongleringsakten är det ganska skönt att komma dit och vila upp sig lite. Sigge låg kvar på sjukhuset en vecka och de dagarna jag tog ut då ligger utanför de vanliga pappadagarna vilket gör att jag skulle kunna vara hemma tre veckor, men det känns inte nödvändigt eftersom jag och M inte bor ihop och hon just nu är hemma hos sina föräldrar för att kunna koppla av lite på landet. Jag tror att det är bra för henne och det hjälper henne att gå ner i varv, och det leder också till att Sigge kan koppla av lite mer.
Efter den inledande veckan på sjukhuset har Sigge hämtat sig och mår nu riktigt bra. Han börjar till och med bli lite knubbig! En kompis frågade mig för nån vecka sedan om det var något som var som jag förväntat mig under de första veckorna som pappa och om det var något som verkligen inte var som jag tänkt mig. Jag hade väl egentligen inte så stora förväntningar eftersom jag (antagligen helt korrekt) ansåg att det inte skulle gå att föreställa sig vad som väntade. Men det som överraskade mig mest var hur fort det gick att sätta sig in i papparollen. Visserligen har jag haft ungefär ett halvår på mig att undermedvetet ställa mig in på att en vacker dag bli pappa, men det tog bara två-tre timmar att acceptera att jag nu har ett annat liv att ansvara för. Kanske var det för att Sigge hade en jobbig början som jag tvingades in i en beskyddande roll ganska fort och inte riktigt hade tid att fundera över vad jag ställt till med.
Kommentera
02 juli 2009 vid 11:22 (Förlossningstiden)
Vilken resa vi har påbörjat! Det var ingen som förklarade för mig hur jobbigt det skulle vara att bli pappa. Men det är värt varje ögonblick.
Många har sagt ”att bli förälder är det mest fantastiska man kan göra”. Jag har tänkt att de är sinnesslöa individer utan fantasi som inte lyckas fylla sitt liv med glädje på annat sätt. Men nu förstår jag vad de talar om. Inget kan mäta sig med det här. Jag är fysiskt och mentalt slutkörd, men älskar varje sekund av det.
Sigge ligger fortfarande kvar på sjukhuset tillsammans med mamma, men om allt utvecklas väl ska han få komma hem imorgon eller på lördag. Då är det dags för ett helt nytt äventyr då vi plötsligt måste klara oss helt själva utan hjälp av ständigt uppassande sköterskor. Men jag tror att också det kommer att gå bra.
1 kommentar
28 juni 2009 vid 02:52 (Förlossningstiden)
Tags: födsel, föräldrar, förlossning
Klockan är ungefär 03.45 och jag har just kommit hem från en av de mest fantastiska upplevlser jag kommer att ha i hela livet. Den 27:e juni föddes en liten Sigge efter en lång och jobbig förlossning.
Just nu ligger han ensam i en liten säng med en syrgasgrimma i näsan och rosslar, men det ser ut som om han kommer att bli bra. Förlossningen blev väldigt långdragen och M hade mycket ont fram tills dess att hon fick epidural. Men den starka smärtan gjorde att hon kämpade emot värken och gjorde henne så trött att hon inte orkade krysta ut bebisen i slutet. Läkaren fick ta hjälp av en sugklocka och det blev några hektiska minuter strax efter att han kom ut då han inte andades som han skulle. Nu verkar den värsta faran vara över, och han kommer sannolikt bli helt återställd.
Det är bara väldigt jobbigt att gå och lägga sig, trots att jag är känslomässigt, fysiskt och psykiskt slut… Men jag ska dit igen imorgon lunch och hälsa på.
4 kommentarer
25 juni 2009 vid 14:10 (graviditet)
Tags: barn, föräldrar, förlossning
Idag är dagen för beräknad förlossning. Jag är galet nervös och går bara och väntar på att M ska ringa mig. Om jag ska vara ärlig så tror jag att hon kommer att gå över tiden med en vecka eller så eftersom hon av förklarliga skäl är väldigt stressad. Men det hjälper mig ändå inte att slappna av. Jag hoppas verkligen att hon inte kommer att gå över tiden med två veckor, för då kommer jag att ha blödande magsår när det väl är dags.
Vi träffades och åt lunch tillsammans i förrgår för att prata lite om förlossningen och framtiden. Det var kanske inte det mest lämpligt valda tillfället att ta ett seriöst snack med tanke på all stress som vi båda känner just nu, men det känns som om vi är tvungna att försöka hamna på samma sida innan det smäller till.
Hon har tydligen varit förbannad på mig nu i ett halvår för att jag inte tjatat mer på henne om att få följa med på undersökningar och att jag inte visat mer intresse för hur det är med henne. Jag trodde i min enfald att jag visade henne respekt genom att låta henne gå på undersökningarna själv eftersom det var så hon ville ha det. Sen att jag frågat henne hur det gått varje gång då jag vetat om att hon varit på undersökning har tydligen inte räckt till. Jag har aldrig känt att hon varit speciellt intresserad av att berätta för mig, och hon har inte en enda gång tagit ett eget initiativ till att berätta för mig om hur det gått på en undersökning.
Troligen har hon ingen distans och tydligen ingen självinsikt heller just nu eftersom hon inte inser att hon nästan aldrig hört av sig och att jag varje gång vi pratat har frågat hur det är med henne och vad jag kan göra för att stötta henne. Förhoppningsvis kommer det att rätta till sig framöver.
Efter att jag fått skäll för att jag är så dålig på att säga ifrån och stå på mig så fick jag såklart lite skäll för att jag sagt ifrån när det gäller föräldraledigheten. Jag vill vara hemma 4-6 månader, vilket inte känns speciellt orimligt. Men det innebär enligt henne att hon bara kan vara hemma i fyra månader, vilket känns väldigt konstigt och kanske inte heller det mest optimala för barnet. Jag har också sagt att jag inte gör anspråk på mer än en tredjedel av dagarna för att hon ska kunna vara hemma längre i början, men nu har hon bokat en skidresa strax efter årsskiftet som hon tänker åka på och då har hon planerat att jag ska vara hemma. Jag är gärna pappaledig och tycker att det ska bli superkul att få vara hemma med vårt barn, men till och med det ska jag ha dåligt samvete för eftersom hennes hemmavaro nu blir så kort. Men tydligen är det så att hon har så höga omkostnader att hon inte har råd att vara hemma mycket mer än fyra månader. Det känns ganska tråkigt för alla inblandade och hon är heller inte beredd att ta emot någon hjälp från mig när jag erbjudit mig.
Det är bara att kämpa på, men snart ska väl ändå bebisen komma ut och vi kanske kan känna att vi klarat av en delsträcka på den här långa resan. Bara vi nu kan hitta nån sorts gemensam lösning på hur vi ska ha det framöver så finns det helt klart möjlighet för att det ska kunna bli bra.
4 kommentarer
