singelpappan

Idag när jag satt och läste en av Jonathan Troppers böcker på väg till jobbet slog det mig att jag i mitt liv antagligen lagt mer energi på att specificera hur och vem jag inte vill vara än hur jag vill vara.

Till exempel har min far bara lärt mig en sak här i livet, och det är hur man inte bör bete sig. Det är bara några veckor sedan han överträffade sig själv då han förnekade att han var min far inför min farfars läkare. Visserligen har han inte haft så många chanser i livet att göra bort sig eftersom jag bara pratat med honom i telefon tre gånger sedan förra gången vi träffades – 1986. Men han har nu gjort det tydligt att vi inte ens behöver ha kontakt för att han ska kunna visa sig på skitstövlarnas styva lina.

För en dryg månad sedan ringde jag till min farfar, men fick då bara meddelandet att hans nummer upphört och att hänvisning saknades. Efter en hel del letande fick jag kontakt med en enhetschef på äldrevården i kommunen där farfar bor som kunde bekräfta att min farfar fortfarande var i livet, men med hänvisning till sekretessen kunde han inte säga mer. Det blev snart klart för mig att det, på grund av hans tillstånd, inte gick att fråga farfar om jag var hans barnbarn, så jag bad enhetschefen kontakta min far för att han skulle bekräfta släktskapet. Detta vägrade min far alltså att göra, vilket ledde till att jag blev tvungen att ta ut ett personbevis på honom för att kunna bevisa för enhetschefen på äldrevården att jag, i rakt nedstigande led, är släkt med min farfar. När det väl var gjort hade man från sjukvårdens sida inga problem med att meddela mig att min farfar cyklat omkull och slagit i huvudet för några månader sedan, vilket utlöst demens hos honom.

Jag har försökt förstå anledningen till varför min far valde att förneka att jag är hans son, men kan bara se det som att han vill göra livet så krångligt som möjligt för mig, eller så kanske han är rädd för att jag ska dyka upp och röra till det i hans nya liv, som visserligen inte är så nytt längre…

Dessa negativa egenskaper som jag hittar hos män runt omkring mig, på jobbet eller privat, samt hos dem som borde ha befunnit sig i min närhet, använder jag sedan som måttstock för vilken person jag inte vill vara. Men när jag tänker efter har jag inte tillnärmelsevis lika många eller lika konkreta mål för vilken person jag vill vara. Utan att veta känns detta som ett väldigt negativt synsätt och ett tankesätt som gör mer skada än nytta, så jag ska göra ett allvarligt menat försök att framöver se det precis tvärtom. Jag vet inte om jag kommer att klara det, eller om det kommer att ha någon effekt. Men jag tror att det är värt att testa.

Jag börjar med att byta jobb om två veckor. Istället för att vara kvar där jag är idag, vilket jag mest är för att inte gå utan jobb, går jag nu till ett ställe där jag kommer att jobba mer som ”back office” och inom ekonomiområden som jag vill utvecklas vidare inom.

Hur som helst vill jag inte vara den person som andra använder som negativ måttstock när de definierar sina liv. Speciellt inte när det kommer till avkomman. Den som lever får se…

Sonen är hos sin mamma nu under två veckor. Jag tror att denna veckan tillbringas vid havet i Skåne, vilket inte är ett helt tokigt val i den här värmen. Han var hos mig och firade semester under vecka 27 och 28. Vi passade då på att bada en hel del, och eftersom han ännu inte lärt sig att simma fick vi träna en hel del. Jag släppte honom ganska mycket för att han skulle vänja sig vid vattnet utan att vara rädd. När vi senare i veckan ringde hans mamma för att prata lite berättade han stolt att ”pappa släppte mig när jag simmade och jag drunknade inte en enda gång”.

Tur det. Jag tror att jag hade blivit ganska besviken på min förmåga att lära honom att simma när han drunknade för fjärde eller femte gången.

Äntligen har det blivit lite vinterväder och man kan ägna sig åt pulkaåkning, skridskoåkning och dessutom diverse inomhusaktiviteter med gott samvete. Sist sonen bodde hos oss var vi ute och åkte skridskor både på lördagen och söndagen. Det var grymt roligt för både far och son, men helt klart slitsamt för en gammal mans rygg.

Vid förra vistelsen hos oss kom det fram att sonen numera går på capoeira på måndagar, något som hans mor ”missat” att berätta. Jag förstår inte vad vinningen är i att inte berätta dessa saker som han uppenbarligen gillar att göra. Tjänar hon något på att utesluta mig mer än att hon känner större kontroll över S vardag?

Hur som helst så har min arbetsplats flyttat 2 mil längre bort, vilket gör jobbpendlingen vid hämtning och lämning till en mycket större logistisk utmaning. De dagar jag hämtar och lämnar tillbringar jag tre timmar i lokaltrafiken, vilket är minst 2,5 timme för mycket. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lösa det genom att skaffa ett nytt jobb så småningom, men det är inte gjort i en handvändning.

Jag har sedan någon vecka tillbaka vetat att sonens bästa kompis ska flytta till en villa utanför stan, men idag fick jag dessutom veta att hans två favoritpedagoger ska sluta till jul. De två är de som gör dagis till ett bra dagis och tillsammans med bästa kompisen tror jag att det är de som gör sonens dagar på dagis uthärdliga. Frågan är bara hur det ska bli 2013.

Säkerligen oroar jag mig mer än nödvändigt, för det kommer säker lösa sig bra för S vad det lider. Men just nu känns det onekligen pissigt.

Exfrun har, precis som jag, bestämt sig för att sluta dricka alkohol. För att få ett brejk, och lite verktyg för att hantera det sug och de frestelser hon kommer att utsättas för framöver skall hon åka iväg på ett retreat i en vecka tillsammans med My Skarsgård. Det blir bra för henne och i förlängningen också för sonen.

Det innebär också att jag kommer att vara boendeförälder från måndag till måndag i nästa vecka. Det ska bli kul, men det ställer också lite krav på familjen. På onsdag måste jag åka på tjänsteresa över dagen vilket gör att sambon måste både lämna och hämta på dagis. Det skall bli spännande att se hur det går.